Fotbollen har verkligen präglat Bertil Astbys idrottsliv. Från kvartersfotbollen i 1950-talets Härnösand till avslutningen hos IFK Gävle 1974, och nio år hos Gefle IF. När det gäller A-lagsmatcher kan han konstatera att han spelat mot cirka 110 olika föreningar och gjort minst 420 matcher. Sedermera aktiv i föreningarna Gamla Älgare och Västernorrlands Idrottshistoriska Förening har idrotten alltid funnits med på vägen.
Bertil Astby (1941) föddes i Sundsvall och kom till Härnösand 1950 när hans far fick en tjänst på Länsstyrelsen, och Bertil stannade i stan till augusti 1961 när han flyttade till Gävle. Sedan tidig ålder har idrott funnits i hans liv och pappans stora idrottsintresse starkt bidrog säkerligen till detta. Som 13-åring provade han på lite av varje som bandy (matcher i Älgarnas A- och J-lag), friidrott (skoltävlingar) och handboll (ungdoms- och skolhandboll) men mest förvånande för honom själv var att han tränade och tävlade i brottning (ungdomsbrottning). Han vet än idag inte vad det var som fick honom att 1954 som 12-åring vara med i Brännans brottning på Brännaborg. Den 2 april 1954 gästade storbrottaren Olle Anderberg, guldmedaljör i Helsingfors 1952, Härnösand. Han drog naturligtvis mycket folk och i arrangemanget den kvällen ingick matcher i “myggvikt” d v s för Bertil och några andra i samma ålder.
Fotboll, bandy och Hockey har han spelat sedan unga år. Ofta var det äldre killar på Bjälken och de två, som ansågs vara bäst, “delade” upp grabbarna två lag när de spelade fotboll, bandy och ishockey. Som “liten” i det sällskapet hoppades man givetvis att få komma med i något av lagen men många gånger var det att bara titta på.
-” Från vårt hus till Bjälkens grusplan en bit ovanför Fridhemsgatan var det inte långt. På vintern spolades grusplanen upp till en skridskobana, så planen användes i stort sett året runt” berättar Bertil.
Uppväxten i Härnösand
Den nyinflyttade familjen fann sin plats i Geresta där både Bertil och brodern Arne fann många nya kompisar. Ungdomarna skapade en ”idrottsplats” på en lägda ovanför Kempevägen, upp mot skogen. Där spelade de fotboll och tävlade i friidrott. De ordnade en hoppgrop med sand för höjd- och stavhopp. En bambustav köptes in och den möjliggjorde hopp på hela 2,30 meter för Bertils del. 5-kampstävlingar förekom ofta. Flera gånger samlade de ihop lag och spelade mot lag från området kring Vanföreanstalten och ”Dövstumsskolan”.
-”I matcherna mot de dövstumma fick man räkna med lite strul då de givetvis inte alltid uppmärksammade våra signaler om regelbrott och annat. Mot laget från Vanföret var det också bra att kolla vilka av motståndarna som hade benprotes. Det gällde ju att vara rädd om de egna benen” minns Bertil.
Aktiv i vintersport
Vintrarna innehöll givetvis skidåkning. Skogen var nära liksom stora öppna fält (idag bebyggda) vilket gav goda förutsättningar för längdspår. För utförsåkning använde de ofta till Vårdkasen men lika ofta letade de upp någon lämplig brant att “brassa utför på”. En lördag, när Bertil var 16 år fick han en skridskoskena mot ansiktet och uppskuren överläpp, som syddes ihop med tre stygn. Åter i skolan på måndagen under en lektion i historia, när han såg Bertils svullna överläpp försedd med plåster, frågade lektor Ingvar Hammarström: “nåå, vad har Astby gjort sig då?” Bertil försökte då vara rolig och svarade “äh, snutit mig för hårt”, varpå Hammarström replikerade med “bättre det än att vara osnuten (ohyfsad)”.
Även Ängevallens isbana var en plats för isspel av olika slag. Nära Ängevallen låg ett “kondis”, dit de gick för varm choklad, när de tog en paus i spelandet.
1950 fanns det inte någon ishockeyverksamhet i Härnösand, och detta trots att den första ishockeymatchen i Ångermanland gick i Härnösand i februari 1938 och att IF Älgarna var med i det första seriespelet i Ångermanland säsongerna1938/39 - 1941/42 mot bland annat Alfredshem (Modo) och IFK Nyland. Under vintern 1953 började Älgarna och Västernorrlands Allehanda att arrangera kvartersishockey för ungdomarna i Härnösand. Bertil kom inte med i kvartersishockeyn första året men brodern Arne var med från starten. Vintern 1955 var rolig då drygt 13 år gammal, vann den yngre gruppen i kvartersishockeyn och sedan var han med i Älgarnas pojklag som gick till final i pojk-DM.
Från kvartersfotboll till a-laget
Som grabb var Bertil aktiv i kvartersfotbollen som Älgarna drev tillsammans med Västernorrlands Allehanda. I tidningen meddelades pojkarna om de blivit uttagna till matchen. I regel fick pojkarna ingen förfrågan om de var tillgängliga. I notiserna stod det vilka som skulle spela, tid, plats och om de behövde ta med någon särskild utrustning. Älgarna plockade ut spelare till både junior och A-laget ur kvartersgrabbarna.
Inför matchen den 5 juli fanns inte Bertil med i laguppställningen. Han hade en aning om att en av de kallade spelarna inte var tillgänglig, och begav sig därmed ändå till matchen i hopp om att få spela och blev sedan ordinarie i laget.
Bertil kommer ihåg att den första fotbollsresan. Som avslutning på säsongen 1951 hade Älgarna 5 pojklag och ett juniorlag i gång, söndagen den 14 oktober 1951 matcher i Utansjö, Ramvik, Sandöbron och Kramfors. Bertil spelade i Ramvik och brodern Arne i Sandöbron. Som 13 åring gjorde Bertil debut i juniorlaget. Innan finalen i Junior DM 1955 mötte de i semifinalen Backe borta. Älgagrabbarna vann med 2–0 och duschen efter matchen fick tas i älven. Yr av segern meddelade Gunnar Thorén, högsta juniorbasen, att detta skulle firas med en sen middag på S:t Petri-Logen. Verkligen ett annorlunda firande av ett juniorlag! Bertil var 13 år och fick gå på restaurang för första gången.
I september 1956 gjorde Bertil som 14-åring A-lagsdebut i fotbollens division III vilket uppmärksammades en hel del i pressen då han var Sveriges yngste division II spelare. Många föräldrar såg bekymrat på 14 åringens uppflyttning och kritisera älgaledningen som släppa lös en ”vek och omogen pojke på serieplanen där törnarna är både våldsamma och farliga”, men Bertil och hans familj såg det som ett positivt hopp i karriären. Efter debuten som vänsterhalv stod det i tidningen att Älgarnas babylirare skötte sig bra mot Frånö med en kropp byggd i Brännans brottartrikåer. Debuten var något han kunde vara stolt över och det bekräftades i referaten. Sedan blev det ett uppehåll till 1956 och 1957 blev han ordinarie i truppen vid 16 års ålder.
Vid sidan av fotbollen spelade han även division 2 hockey där han blev ordinarie i truppen 1956. Hockeyn och fotbollen var lika roliga minns han. Frågan om han minns några speciella matcher besvarar han med att spelet var det roliga och att sammanhanget kring matchen var mindre intressant.
-”Träningen var något man fick stå ut med men matcherna var det riktigt roliga. Det var ju roligt bara att få spela” berättar Bertil.
Flytten till Gävle
När det gäller A-lagsbandy gjorde Bertil fyra matcher med Älgarna under februari-mars 1958. Två seriematcher - Älgarna - HAIK och Söråker - Älgarna - samt en vänskapsturnering i Sundsvall med Selångers SK, Heffners IF och Älgarna. I föreningens juniorlag fanns han från 1955 till och med vintersäsongen 1959. I februari 1959 möttes Älgarna och Härnösands AIK i en final i junior-DM med seger för Älgarna. Bertil är alltså DM-mästare även i bandy.
Efter flytten till Gävle deltog i en B-match en helg, då han ändå var i Härnösand och efter önskemål från älgaledningen spelade i den serieavgörande bortamatchen mot Gimonäs den 1 okt 1961. I juli 1968 inför mötet med Helsingborgs IF i Svenska Cupen, hade Bertil besvär med ryggen och hans medverkan var osäker. På matchdagens förmiddag fick han veta att Ingemar “Clarre” Clarin, gamle storspelaren (Sandvikens IF, landslaget) och då tränare för Arnäs IF, var i stan med sitt lag på en träningsvecka och han var “kotknackare”. I sina arbetskläder, blazer, byxor, skjorta med slips, åkte han till Kungsbäcks plan där Clarre höll till. På min fråga om hjälp sade han “ta av dig kavajen och lägg dig ner”. Utlämnad åt ödet, vred Clarre till huvudet till höger och till vänster. Det sprakade till i nacke och rygg, och Bertil kunde spela.
När Bertil flyttade till Gävle spelade han i elitserien med Gefle Godtemplares Gymnastik och Idrottsförening i tre säsonger innan han gick över helt till fotbollen. Klubben kallades populärt för GGIK, ”Godis”, ”Saftpiraterna” eller ”Saftis”, eftersom det var en blandning av nykterhetsförening och sportklubb. Bertil slutade i praktiken 1972 och varvade därefter ner med spel i IFK Gävle.
Bertil som fotbollsspelare
Den långe halvbacken Bertil Astby var en spelare som föll i ögonen på den som upplevde hans matcher. Man kan minnas att det var något kontinentalt över honom, han fanns “alltid” där bollen hamnade och han “tog ner” bollen fullkomligt naturligt, som en italienare eller jugoslav, gick med den obesvärat och passade, minns elitidrottsmannen Torsten Tegnér.
I Landskapsmatchen som gick den 22 juni i Örnsköldsvik. Inför cirka 1 700 åskådare vann Medelpad med hela 4–0. I tidningen kunde man läsa ”En man i hemmalaget skall dock ha en blomma. Det var Bertil Astby och han är nästan värd en hel bukett. Det är underligt vad Bertil skärper sig i större sammanhang medan han emellanåt gör “plattmatcher” i Älga-dressen. Bertil var nu Ångermanlands klart bäste spelare.”
I Lennart Brunnhages bok “Fotboll 1965” fanns dock inget om Bertil Astby förutom en kommentar om han snygga mörka lugg längst ner på en sida.
En aktiv och engagerad pensionär
För Bertil Astby har idrotten alltid funnits med på vägen. Bertil har varit ordförande i Västernorrlands Idrottshistoriska Förening under flera år där han även satte ihop deras medlemstidning och höll föredrag för föreningens räkning. Bertil var ordförande i föreningen Gamla Älgare och har skrivit en minnesskrift om Älgarna inför 100 års jubileet som tyvärr inte publicerats. Den senaste matchen han besökte var den 15 årige sonsonens match mellan Kubikenborg IF och Moffe BK på Högslätten.
-” En fundering som kommer ibland är vad hade det blivit av ishockeylivet om jag inte nobbat Brynäs vid två tillfällen och Skellefteå AIK. Men som sagt idrott är ändå bara idrott” avslutar Bertil Astby.